De första spåren av mänsklig aktivitet i Norden är cirka 12-13 000 år gamla och härrör från nomadiserande jägare. De invandrade söderifrån sedan inlandsisens södra del smält bort. Berömda skelettfynd från Stenkyrka och Lummelunda är cirka 8 000 år gamla. De är därmed inte bara Gotlands hittills äldsta utan hör också till några av de äldsta gravarna i Sverige.

Klimatet vid den här tiden var varmt och fuktigt med milda vintrar. Vegetationen bestod av öppna alvarmarker och grönskande skogar av tall och lövträd. Människorna var ännu inte bofasta, utan levde främst längs kusterna på fiske och sälfångst och jakt på fågel och annat vilt.

Under Neolitikum (4200-1800 f Kr), den yngre delen av stenåldern, blev jordbruk och boskapsskötsel en allt viktigare del av näringsfånget. Det kan förklaras med en försämring av klimatet, som gjorde att tillgången på födan från havet minskade.

Många människor lämnade kusterna och sökte sig längre in på ön efter lämplig jordmån och goda betesmarker. De gotländska bönderna var i första hand boskapsskötare. Vid utgrävningar förekommer ofta benrester av husdjur, främst av svin men också av nötboskap, get, får och häst.

Jordbruket var fortfarande outvecklat, men med det följde konsten att tillverka lerkärl samt specialiserade verktyg för användning i svedjebruket, till exempel tunnackiga flintyxor.

Jordbruket och boskapsskötseln skapade lövängar och hagar som var lämpliga för djurfoder och beten – det gotländska kulturlandskapet började ta form.

Fynd av keramik har gett oss information om vad som odlades. Vanligast var korn, men människorna under yngre stenåldern odlade också vete, ärtor och bondbönor.

Åkerbruket och boskapsskötseln gjorde att människan blev bofast, vilket i sin tur ledde till en rad omvälvande samhällsförändringar.

Boplatserna verkar också ha fungerat som handelsplatser. På flera av dem har arkeologer hittat flinta importerad från södra Sverige, pilspetsar av skiffer från Mellansverige eller Norrland samt bärnstenspärlor från södra östersjöområdet.

Kravet på förvaringskärl ökade, eftersom människan behövde samla förråd inför vintern. Det ledde till att keramiktillverkningen utvecklades.

Själva samlandet av vinterförråd gjorde att människorna hade varor att byta med varandra, vilket så småningom ledde till att en tidig form av överklass växte fram.

Gravar och gravgåvor vittnar om olika samhällsklasser. Från den här tiden finns såväl enkla grävda gravar som de mäktiga dösarna, hällkistorna och stenrösena bevarade. På Gotland har hällkistor påträffats i stenrösen som bör ha rests någon gång vid stenålderns slut.

I de rikare gravarna finns nu även prydnadssaker bland gravgodset. Det vittnar om att det i de övre samhällsskikten fanns ett överflöd där det tidigare verkar ha varit ett jämlikt samhälle med gravgåvor som bestod av bruksföremål.

I Europa uppstod flera tidiga bronsålderskulturer vid den här tiden; i Grekland, Spanien och England samt i Mellaneuropa, som också var produktionsområdet för brons. Bronserna spreds som färdiga föremål eller som obearbetade råvaror till Skandinavien.

Under bronsåldern utvecklades en intensiv handel över hela Europa. I det gotländska materialet finns föremål från stora delar av det europeiska området, men främst från Sydskandinavien. Även om koppar och tenn inte bröts i Skandinavien utvecklades här ett långt framskridet bronshantverk.

Samhällsutvecklingen i Norden skiljde sig efterhand alltmer från utvecklingen på kontinenten. I föremålsformer, och säkerligen även i föreställningsvärlden fanns många sydliga element. De anpassades till rådande förhållanden och fick egna ”nordliga” uttryck.

Jordbruk och metaller förändrade samhällsstrukturen. Stenålderns mer kollektiva bosättningar ersattes av gårdar styrda av stormän och ätter. Ätten och ägandet av mark, trälar och boskap och skepp skapade en grund för makt och inflytande. Även metaller blev en symbol för makt, eftersom de var så dyra.

Människorna levde huvudsakligen av boskapsskötsel och jordbruk. Det finns indikationer på att det också växte fram en klass av specialiserade hantverkare och handelsmän.

Allt eftersom bronsen blev mer lättillgänglig blev den en viktig handelsvara i handelsnätverken, som utvecklades mer och mer. Bruksvaror som hudar, skinn, ull, bivax och honung byttes mot lyxvaror av brons, yxblad, dolkar och armband. Bronset kom att få både en praktisk funktion, men också en makt- eller statusfunktion.

Under bronsålderns slutskede börjar användbara vardagsföremål av brons tillverkas, men då hade redan det hårdare, billigare och mer ändamålsenliga järnet introducerats.

Landskapet blev mer öppet när skogen fick ge vika för ny jordbruksmark. Runt gårdarna låg hägnad odlingsmark. Omkring husen gick svin och höns, längre bort betade får, getter, nötboskap och hästar.

Den mesta informationen från den äldsta bronsåldern kommer från offer- och depåfynd. Offret är ett dominerande drag i bronsålderns ceremoniella liv. Med offergåvorna försökte människorna förmodligen nå kontakt med högre makter och be sina gudar om hjälp och kraft. Från den här tiden finns också fynd av föremål som sannolikt är religiösa, i form av kultiska yxor och gudastatyetter.

Gravskicket visar på de allt större klasskillnaderna. Fastlandets storhögar uppträder mellan 1500-1100 f Kr och motsvaras på Gotland av rösen eller ”råir” som dominerade landskapet.

På Gotland finns cirka 400 kända rösen. Många av dem har anlagts i rader nära stranden och har då fungerat som landmärken. Dessa rösen var gravmonument för en hövding eller hans familj. Den avlidne lades tillsammans med personliga föremål i en hällkista eller stenkammare, som sedan täcktes med sten och jord.

Under den senare delen av bronsåldern dyker nya gravtraditioner upp. De så kallade skeppssättningarna härrör från den här tiden. På Gotland finns cirka 350 kända skeppssättningar. Vissa individer i samhället begravdes i eller invid dessa båtformade stenmonument, kanske för att symbolisera färden till dödsriket.

Järnåldern började på allvar på 400-talet f.Kr., när romarriket växte fram, och sträcker sig fram till cirka 800 e.Kr.

Under perioden försämrades klimatet i Norden. Regniga somrar och strängare vintrar ledde till minskad avkastning från jordbruket. När järnet kom till Norden cirka 500 f Kr förde det med sig betydande förändringar. Till skillnad från bronset var järnet en billig metall som kunde användas i vardagen, till verktyg, vapen och mycket annat

Smide blev ett betydelsefullt hantverk och smederna tillverkade mycket som handelsmännen kunde sälja.

Romarriket var som störst under 100-talet e.Kr. Gränsen mot de germanska folken i norr följde floderna Rhen och Donau. Många gotländska fynd vittnar om en omfattande handel med Romarriket och germanerna.

Vid många handelsplatser längs Östersjön bedrevs handel med pälsverk, skinn, salt, glas, vin och annat. Den ökade handeln ledde så småningom till ökat välstånd.

Nya gårdar växte fram på Gotland och nu började långhus uppföras med kraftig stengrund och högrest tak. Idag känner vi till cirka 1500 husgrunder, en del över 50 meter långa. De kallades förr för kämpagravar – jättarnas gravar.

Den del av järnåldern som kallas Folkvandringstiden (ca 400-550 e.Kr.) var en tid av oro på den europeiska kontinenten såväl som i Norden. Stora folkomflyttningar och konflikter ledde fram till att nya riken uppstod och att ett annat Europa växte fram.

Under denna tid uppfördes öns cirka 100 fornborgar, som i många fall användes under lång tid. Det mest kända exemplet är Torsburgen – Nordens största förhistoriska försvarsanläggning med en areal på cirka 1,15 km2 (dubbelt så stor som Visby innerstad!).

Samtidigt som det är en orolig tid letar sig också stora mängder lyxvaror, särskilt guld, upp till Norden. Därför kallas perioden ibland för Nordens guldålder, men den innebär ingen längre tid av välstånd.

Under 500-talet drabbas Gotland av ekonomisk tillbakagång med vikande handel, våld och plundring. Kanske är det förklaringen till att många av den tidens gårdar har övergivits och bränts, många förmögenheter har grävts ned och att de ovan nämnda fornborgarna uppfördes.

Under den perioden begravde man sina döda på stora gravfält. Ovan jord ser gravarna anspråkslösa ut, men de innehåller ofta rika vapenrustningar, smycken, mynt och glas.

Vendeltiden (550-800 e Kr) har fått sitt namn av de ytterst rika och praktfulla båtgravar som påträffats vid Vendel och Valsgärde i Uppland. Gravarnas innehåll tyder på status, makt och rikedom, troligen baserad på handel.

Handeln längs Östersjöns kuster fortsatte att vara livlig. Gotlänningarna färdades till städerna Grobin och Apuole i nuvarande Lettland respektive Litauen. Arkeologiska material från de stora gravfälten antyder att vissa gotlänningar också bosatte sig i området.
På Gotland etablerades hamnen och handelsplatsen vid Paviken i Västergarn, vilken kom att spela en central roll i handeln under de kommande århundradena.

De gotländska bildstenarna är forntida monument som inte finns någon annan stans. Bildstenstillverkningen blomstrade under två perioder, under 400-talet och 700-talet.

Den äldre typen kunde bestå av upp till tre meter höga stenar, skickligt huggna och formade som yxblad. De placerades på gravfälten och försågs med motiv i form av virvelhjul, roddarskepp och olika djurfigurer inramade av slingor och ornament. Motiven, som tillhör den romerska kultursfären, var troligtvis viktiga ingredienser i tidens religiösa ceremonier.

400-talets mäktiga och stilfulla stenar ersattes under 500-600-talet av små och inte så elegant huggna stenar.

Under 700-talet reste människorna återigen höga bildstenar, ofta placerade i grupper om flera, vid vägar och samlingsplatser. Nu var motiven annorlunda, och hämtade från den nordiska guda- och hjältesagan. Bildscenerna från dessa unika minnesmonument ger en inblick i dåtidens tro och mytologi, men också upplysningar om dräkt- och hårmode, om hur skepp var riggade och mycket annat.

Det gotländska materialet från vikingatiden är häpnadsväckande rikt och ger klara bevis för att ön fungerade som en central knutpunkt i Östersjön, med handelskontakter i alla väderstreck.

De vitt förgrenade kontakterna visar sig i form av importföremål från bland annat den europeiska kontinenten och arabiska Kalifatet, och de världsberömda silverskatterna.

Trots de många långväga kontakterna var Gotland en ö med starka, egna traditioner och ett eget formspråk. Det märks i egna former på smycken och – kanske främst – genom bildstenarna.

Gotlands befolkning utgjordes av bönder som bodde i så kallade ensamgårdar, vilket betyder att ön inte hade några egentliga byar som i andra delar av södra Skandinavien. Husen var oftast byggda i skiftesverksteknik med jordgrävda stolpar jordgrävda. Den lokala tillgången på byggnadsmaterial avgjorde vilket material som användes till väggarna.

De flesta vikingatida gårdarna låg i närheten av odlingsmarken och äldre järnåldersgårdar. De bör ha bestått av ett antal byggnader av olika storlek och med olika användningsområden, som bostadshus, kokhus, fähus eller uthus av olika slag.

Få fysiska lämningar efter vikingatidens bebyggelse återstår, eftersom nästan allt var byggt i trä. Det är i stället gravfälten, de talrika silverskatterna och andra lösfynd som kan indikera var bebyggelsen varit belägen.

Gravskicket ändras under vikingatiden från hedniskt till kristet. Det hedniska gravskicket varierade mycket, både regionalt och socialt.

På Gotland praktiserades likbränning och jordande samtidigt. Under vikingatidens slut påverkade kristendomen så mycket att jordande var den enda begravningsformen.
Även de yttre gravformerna varierar med runda eller rektangulära stensättningar över brandlager, brandgropar eller skelettgravar.

Under den första hälften av 1000-talet hade kristendomen etablerat sig på ön ordentligt, även om hedniska traditioner fortfarande var levande.

Den långa övergångsprocessen märks på att de hedniska gravfälten var i bruk långt in på 1100-talet, samtidigt som stavkyrkorna med sina kyrkogårdar växte fram.

Den gutniska handeln var livaktig under vikingatiden och främst inställd på de östeuropeiska och orientaliska marknaderna. Nordens handelsmän lockades av Österlandets lyxvaror men framförallt av silver. I utbyte erbjöd de järn, tjära, ull och slavar.
Under 1000-talet byggs en kyrka åt gutarnas skyddshelgon Olav den Helige i Novgorod. På 1100-talet fanns också gutarnas handelskompani, Gutagård, i Novgorod.

Silverskatterna, som oftast består av arabiska, tyska eller engelska mynt och råmaterial av silver, visar att den framgångsrika handeln skapade ett överskott. Hittills har cirka 700 skatter hittats på Gotland. I förhållande till ytan är det mer än något annat område i världen.

Mynten i de äldre skatterna härstammar främst från det Arabiska väldet. Från 900-talets mitt blir andelen västeuropeiska mynt allt högre i skatterna.

Runt den gotländska kusten fanns ett stort antal hamnar under den yngre järnåldern. Allt från små fiskelägen till stora hamn- och handelsplatser, som Paviken, Fröjel, Bogeviken och Bandlundeviken.