Gotland en vecka i mars - Christina Stielli

Christina Stielli spenderade en vecka i Visby och jobbade på sin bok.
Foto: Mona Wallin

Det var ett privilegium för mig att få ägna en vecka åt min roman. Alldeles ostörd och med tystnad runt omkring och havet rakt framför. Jag tillbringade en intensiv arbetsvecka i ett hus i närheten av Rackarbacken när våren kom och krokusarna färgade blekt gräs i gult, vitt och lila.

Mina dagar var styrda av att jag ville komma igenom redigeringen av nästan fyrahundra sidor. Är det någonting jag insett att en författare behöver i stora mått så är det disciplin. En bok skriver sig inte själv, en bok redigerar sig inte själv heller. Jag kom till Visby med en bunt papper som min redaktör pyntat med strykningar och kommentarer och utropstecken. Det var en hel del som vi var överens om skulle ändras.

Så jag började skriva kl. 9 varje dag. Men innan dess gick jag utefter havet. Jag gick visserligen lite vilse varje gång jag skulle ner till havet från mitt hus. Varje gång tänkte jag att den här vägen är bra att gå, den ska jag komma ihåg. Så tänkte jag samma sak nästa dag när jag hamnade på en helt annan gata. Nåväl. Nerför är ett hett tips. Om man ska hitta till havet. Förr eller senare kom även jag dit.

Sedan låste jag in mig. Satt med havet utanför mitt fönster och skrev. Utan musik, utan någonting som störde och med en utsikt som var makalöst vacker. Jag lyfte blicken från datorn och följde fåglar som skyndade fram och tillbaka för att finna isolering och byggmaterial till sina reden. De flyttade in i murens alla gluggar och en del fick en glugg med havsutsikt och en del fick bo runt hörnet.

Där satt jag och skrev. Klarade mitt mål med hundra sidor per dag. Skrev tills jag hade nått dit med bara ett kort avbrott för lunch, någon minut för att hämta mer kaffe, en liten stund för att gå ut och andas i trädgården.

Det var först efter ett par dagar, då jag såg att jag skulle hinna, som jag i makalös vårsol letade mig ner till torget. Där satt jag och drack kaffe. Läste tidningen. Lyssnade och iakttog. Det var en stillhet och en tystnad som var långt ifrån mitt eget område mitt i Stockholm där trafiken aldrig stannar. Och det var långt ifrån den invasion av människor jag bara i fantasin kan tänka mig drabbar Gotland under sommaren.

När jag klev in på Ica insåg jag att tempot var ett annat än det hemma. Ljudet också. Man stressade inte genom gångarna. Det gick bra att strosa. På Kränku var kön lång inför påsken men ingen suckade ljudligt när jag bad om tiotals olika godissorter. Någon släppte fram en annan person i kön.

Jag var på besök. Och som besökare rättar man sig efter värden och värdinnan. Jag föll in i samma rytm. Strosade jag också. Jag lyssnade och tittade. Jag vandrade uppför vindlande små gator och hälsade på den första veckan på våren. Jag fick vara en gäst som släpptes in innanför murarna för att få uppleva det oändligt vackra och tysta. Och när jag satt utanför en restaurang och drack kaffe försökte jag föreställa mig hur det ser ut en annan tid på året.

Drar horderna in genom murarna då? Och tar upp plats och utrymme, tränger sig förbi inne på matbutiken och överröstar allt annat? Drar ni ner rullgardinerna och låser med dubbla lås när våra ungdomar belägrar staden under en vecka i juli? Förbereder ni er för att folket från fastlandet ska flytta in i sitt sommarhus under några månader?

När jag gick utefter havet varje morgon nickade jag artigt mot de jag mötte. När jag handlade mat betvingade jag en känsla av att säga tack.

Tack för att jag fick gå runt lite. Sitta på bänken på torget och titta. Promenera längs med vattnet och andas in vintergammal tång. Tack för att jag fick besöka era gator och vindlande gränder. Det var ett nöje, en upplevelse, en särskild känsla. Jag hoppas att jag lämnade ön i samma skick som den var när jag kom.

Jag hoppas att alla vi fastlänningar gör detsamma. Att vi, när vi får komma på besök, visar att vi uppskattar er gästfrihet och att vi kliver försiktigt i er natur och inte stökar ner på vackra kullerstensgator. Att vi inte kastar skräp i ert blåa hav och att vi är trevliga. Så som gäster ska vara mot en värd. Som upplåter sitt allra finaste rum för oss att komma och besöka.

Av: Christina Stielli

Mer om Christina hittar du här.

2010-06-15